Nu visar det sig att lillflickan har tendenser till samma läggning. I förrgår klättrade hon upp på en av våra barnstolar och något gick snett, för ner for hon till följd av ett gallskrik och en fors av rinnande rött näsblod. Detta var förstås bara en i en serie av försök till att försöka nå den högsta toppen av allt vi här hemma.
Jag ställer mig nu frågan - Har vi vilda barn? Jag känner mig helt enkelt tvungen att finna svar på frågan genom att se vad som står på Wikipedia. På Wikipedia står det följande:
"Vilda barn (vargbarn), människor som från unga år vuxit upp utan mänsklig kontakt, ofta uppfostrade av djur. Vissa djur kan om de förlorar sina ungar reagera genom att uppfostra ungar av helt andra arter som sina egna, hundar som tar sig an ekorrar till exempel.
Det händer då och då att vissa psykologiskt avvikande föräldrar spärrar in sitt eller sina barn i ett rum eller litet utrymme och låter det växa upp där utan annan mänsklig kontakt än föräldrarnas, vilket naturligtvis påverkar deras utveckling mycket negativt"
Jag kan inte påstå att våra barn har vuxit upp utan mänsklig kontakt och inte heller blivit uppfostrat av något vilt djur. Svärföräldrarna hade förstås en katt som kunde vara lite vild, men han får nog ändå räknas in som tam och kan inte ha påverkat lillkillens liv så avsevärt. Eftersom vi heller inte börjat applicera uppfostringsmetoden "skamvrå" så kan inte heller det ha påverkat våra barns liv negativt.
Summerar man detta måste man alltså utgå från att våra barn inte är vilda, möjligtvis är de bara exceptionellt fulla av energi och viljekraft...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar